– Och hur du också kan göra det
Av Holly, medgrundare till Ki-DS Viken
Det började med en oro jag inte kunde skaka av mig. Jag, Holly, tänkte på det där ögonblicket som kommer allt närmare – när min dotter skulle få sin första smartphone. Och något i mig sa nej. Inte än. Inte på det här sättet. Jag kan inte fatta det här beslutet på grund av grupptryck.
Hela min uppväxt pratade vi om rökning och att man inte skulle ge efter för grupptryck. Men här stod jag – vuxen kvinna, mamma till fyra barn – och övervägde att ge mitt barn något jag innerst inne tror är skadligt, bara för att hon inte skulle känna sig utanför.
Det kändes inte som ett val. Inte som ett beslut.
Och det var där jag visste – jag måste försöka göra något annat.
Men det kändes ensamt. Jag behövde någon att prata med. Så jag skrev till Anna och frågade:
”Hur tänker du egentligen kring smartphones för våra barn?”
Och bara det – att ha någon vid min sida som kände likadant – gjorde att jag vågade mer.
Vi testade i klassgruppen (det gick inte så bra)
Vi började med att skriva i vår dotters klass Facebookgrupp om Ki-DS och föräldrapakten. Vi trodde det skulle bli ett bra samtal – men det blev… tyst. Av minst 60 föräldrar svarade bara en.
Det var en besvikelse. Men vi kände direkt: vi ger oss inte. Vi visste att det fanns andra där ute – det gällde bara att hitta dem.
Jag kan inte fatta det här beslutet på grund av grupptryck.
Vi startade vår egen Facebookgrupp
Vi tog ett nytt grepp. Vi skapade en helt egen Facebookgrupp, baserad på den nationella rörelsen Ki-DS. Vi döpte den till Ki-DS Viken.
Nu hade vi en plats. En tydlig identitet. Ett utrymme där likasinnade kunde samlas och prata tillsammans.
Vi delade gruppen i den stora lokala Facebookgruppen
Sedan delade vi gruppen i den stora lokala Facebookgruppen här i Viken – den med över 5 000 medlemmar.
Jag ska vara ärlig – jag skrev och raderade det här inlägget flera gånger innan jag vågade trycka på ”publicera”. Jag var nervös. Tänk om folk skulle tycka att jag var en konservativ nostalgiker? Tänk om jag skulle få massa kritik eller elaka kommentarer?
Men innerst inne visste jag att det var rätt. Jag hade haft samtalen i parken. Jag hade hört den där lilla oron i andra föräldrars röster
Folk känner att något inte riktigt känns rätt – men vi har svårt att prata om det.
Så jag hoppade. Jag vågade.
Och väntan på första reaktionen kändes som en evighet – men sen kom den. Ett gillande. En kommentar. Och sedan: folk började gå med. Och kommentarerna? De var varma, nyfikna och positiva.
Det blev startskottet.
Så här formulerade vi själva inbjudan när vi postade i vår stora lokala Facebookgrupp – du är varmt välkommen att kopiera eller inspireras av den:
“Låt oss ge våra barn en barndom utan Smartphones!
Är du orolig över hur tidigt smartphones blivit en självklar del av barndomen? Du är inte ensam. Forskningen är tydlig: tidig smartphone-användning är kopplad till ökad ångest, sömnproblem och sämre koncentration.
De flesta föräldrar vill inte ge sina barn en smartphone tidigt – men många gör det ändå, av rädsla för att barnet annars ska hamna utanför. Men om vi gör det här tillsammans, behöver inget barn känna sig ensamt.
Därför startar vi en lokal grupp för Ki-DS Viken– en trygg och stöttande gemenskap för föräldrar som vill vänta med smartphones och i stället skapa utrymme för lek, vänskap, kreativitet och lugn.
Det handlar inte om att döma – utan om att stå starka tillsammans och våga göra medvetna val.
Och vi är inte ensamma. Rörelsen ”Ki-DS – bättre digital barndom” växer snabbt och tillsammans kan vi göra verklig skillnad här i vårt eget område.
Nyfiken eller vill du vara med? Gå med i vår Facebookgrupp:”
Vi kontaktade folk personligen
Utöver inlägget i den stora gruppen började vi också kontakta vänner och bekanta direkt. Vi skickade ett personligt meddelande, berättade kort om initiativet och bjöd in dem att gå med.
När någon gick med, skrev jag igen och frågade:
”Kan du tänka efter – finns det någon annan du tror skulle vilja vara med?”
Det blev en slags mjuk kedjereaktion. Och det fungerade. Folk vill vara med, men ibland behöver de bara en personlig inbjudan.
Det var en besvikelse. Men vi kände direkt: vi ger oss inte. Vi visste att det fanns andra där ute – det gällde bara att hitta dem.
Vi firade varje litet genombrott – offentligt
När vi nådde 50 medlemmar skrev vi ett nytt inlägg i den lokala Facebookgruppen:
”Nu är vi 50 i gruppen! Det är fler än du tror som funderar på samma sak.”
Vi gjorde likadant vid 100 medlemmar.
Det gjorde stor skillnad. När folk såg att fler engagerade sig, kände de sig inte lika ensamma – och inte lika rädda att ta ställning. Det blev lite tryggare att hoppa på.
Vi kontaktade lokaltidningen
När vi hade ungefär 60 medlemmar hörde vi av oss till lokaltidningen. Vi tänkte att de kanske skulle vara intresserade – och det var de. Det blev en artikel om gruppen och våra tankar, vilket gav oss ännu mer spridning och trovärdighet.
Det behöver inte vara stort eller perfekt – bara äkta.
Vi vågade prata om det i verkliga livet
En sak jag gjorde, som verkligen låg långt utanför min bekvämlighetszon:
Jag började prata om initiativet live – med riktiga människor.
Efter dansen. I mataffären. Vid skolhämtningen. När jag sprang på andra föräldrar så sa jag:
”Har du hört talas om den nya gruppen om smartphonefri barndom?”
Och jag var livrädd. Tänk om de tyckte jag var jobbig? Tjatig? Extrem?
Men vet du vad? Många blev lättade. De hade gått och burit på liknande tankar, men inte vetat var de skulle vända sig. Och när vi pratade – på riktigt – kunde jag också förklara mer nyanserat vad gruppen handlade om.
Det blev mänskligt. Det blev tydligt. Och det blev starkt.
Vi höll gruppen levande
När folk börjat gå med visste vi att nästa utmaning var att hålla liv i gruppen. Vi ville att det skulle kännas som en levande rörelse – inte bara ett stängt forum.
Så vi postade regelbundet:
- Inlägg från Ki-DS nationellt
- Egna små reflektioner från mig och Anna
- Engagerande frågor, t.ex.: “Visa vad ditt barn gör när det har tråkigt!”
- Och viktigast av allt: uppdateringar om vad vi faktiskt gjorde
Vi skrev brev – med hjälp av mallar från Ki-DS – till rektor, BVC, förskolor och elevhälsochefen. Varje gång vi tog ett nytt steg, lade vi upp det i gruppen.
Föräldrarpakten – vår gemensamma styrka
Vi påminde också alla i gruppen om att gå in och skriva under föräldrapakten från Ki-DS.
Det kan verka som en liten handling – men den har stor betydelse. Det visar att vi är många. Det skapar styrka inför skolan, kommunen, och kanske allra mest – inför varandra som föräldrar.
Att skriva under pakten är ett konkret sätt att säga: ”Jag står inte ensam.”
Och ju fler vi är, desto lättare blir det för andra att också våga.
Du behöver inte vara expert – bara modig nog att börja
Det här är vad jag vill säga till dig, som funderar på att starta något liknande:
Du behöver inte vara perfekt. Du behöver inte veta allt. Du behöver inte ens gilla att stå i centrum.
Du behöver bara bry dig.
Du behöver bara ta första steget.
Och du behöver våga fortsätta, även om det går trögt i början.
För när du gör det – då händer det något. Människor hittar dig. Och plötsligt är ni fler.
Snabbstart – så kan du dra igång din egen grupp
Här är en sammanfattning av vad vi gjorde i Viken:
- Börja med ett samtal med någon du litar på
- Testa att skriva i en klassgrupp eller föräldragrupp
- Kontakta Ki-DS så startar vi en Facebookgrupp och gör dig till administratör.
- Dela gruppen i din stora lokala Facebookgrupp
- Kontakta vänner och bekanta personligen – och be dem bjuda in fler
- Fira milstolpar (t.ex. “Nu är vi 50!”) för att skapa synlighet
- Kontakta lokala medier för spridning
- Våga prata om det i verkligheten – även om det känns läskigt
- Posta regelbundet: reflektioner, frågor, innehåll från Ki-DS, uppdateringar
- Påminn om föräldrarpakten – visa att ni är många
Vill du starta en grupp där du bor?
Gör det. Du kommer inte att ångra dig.
Och om du behöver lite pepp på vägen – hör av dig till oss i Viken.
Vi hejar på dig.
💛
Holly
