Av Holly Kvist, Ki-DS nationella samordnare och föreläsare.
Jag har alltid sett mig själv som en ganska skärmrestriktiv förälder. Barnen har fått titta på TV, och vi har använt iPad ibland – typ vid resor eller i vissa andra situationer. Men skärm var aldrig en del av vardagen. Skärmen var inte på hela tiden i bakgrunden eller användes slentrianmässigt.
När jag väntade vårt fjärde barn förändrades behovet. De sista månaderna i graviditeten var tunga, jag orkade inte hålla ihop allt hemma längre. Tre barn innebar ett rörigt hem med mycket ljud och många leksaker överallt.
Nu i efterhand inser jag att jag fattade ett medvetet beslut:
Skärmarna började användas för att minska behovet av att plocka upp leksaker hela tiden.
När barnen kom hem från skolan satte jag ofta på TV:n eller gav dem iPaden – plötsligt behövde jag inte hantera ett rörigt hem. Det fungerade och gjorde dagarna lättare där och då.
Konsekvenserna visar sig
Efter att barn nummer fyra föddes började jag få tillbaka energin och planerade att vi skulle återvända till familjens tidigare skärmregler. Det var inte så enkelt. Barnen hade fått svårt att leka på egen hand. De sa ofta att de hade tråkigt, det kändes som att de behövde mig som förälder för att komma igång med leken. Jag drabbades av insikten att den skärmtid som underlättat vardagen då gjorde den svårare att släppa nu.
Ett uppvaknande
En dag när min äldsta dotter var sjuk bad hon om att få stanna hemma från skolan. Jag sade okej – på villkor att dagen skulle bli helt skärmfri.
Den första timmen var intensiv. Dottern var uttråkad och visste inte vad hon skulle hitta på. Efter ett tag blev det tyst. Det visade sig att dottern byggt en flotte av pantflaskor, tejp, glitter och tyg. Hon hade ägnat lång tid åt bygget, helt uppslukad.
För mig innebar detta ett uppvaknande. Att kreativiteten, problemlösningen och fantasin kräver utrymme.
Och att det utrymmet skapas av tomrum.
Skärmfri månad
Vi bestämde oss för att testa en skärmfri månad hemma, utan både TV och iPad. Jag rensade min egen telefon – tog bort alla appar, allt utom det nödvändigaste som hörde till jobbet, meddelanden och samtal.
Jag märkte ganska snabbt att jag ändå tog upp telefonen hela tiden. Av vana. Utan att tänka. Låste upp telefonen och letade efter jag vet inte vad… det fanns inget där.
Ändå fanns impulsen kvar.
Om jag som vuxen har svårt att hantera den här tekniken, hur ska ett barn kunna göra det?
Från insikt till handling
Efter några dagar började jag läsa forskning om skärmtid, vilket gjorde mig förvånad.
Som forskare hade jag inte riktigt tagit till mig hur skärmtid tidigt i livet påverkar barns utveckling.
Där vände det för mig. Från att försöka få vardagen att fungera – till att känna att jag faktiskt behövde agera.
Att hitta andra
Då började jag söka mig till andra.
Jag kom i kontakt med Ki-DS – Bättre Digital Barndom och pratade med min vän och granne Anna som tänkte likadant. Tillsammans startade vi en lokal Facebookgrupp i Viken.
Ganska snabbt märkte vi att vi inte var ensamma. Vi lyckades få in en föräldraföreläsning på skolan – med fantastiska Roksana, Ki-DS grundare – som påverkade många andra föräldrar.
Idag är jag del av en stor grupp föräldrar som väntar med att introducera smartphone till sina barn.
Att vara fler föräldrar som pratat och fattat beslut har gjort stor skillnad.
Vi har inte längre en ständig diskussion om skärmar hemma.
Nya vanor i hemmet
Sedan den dagen förändrade vi hemmet för gott. iPaden försvann helt. TV:n finns kvar, men på ett annat sätt. Vi väljer medvetet innehåll – långsammare program, och tittar gärna tillsammans. Vi har filmkvällar på helgen – ett aktivt val, inte något som bara händer i stunden.
Självständighet i fokus
En annan viktig aspekt inom barnuppfostran har också förändrats. Genom Ki-DS fick jag upp ögonen för hur grundläggande det är för barns utveckling att vara självständiga i den fysiska världen.
Jag började därför ge mina barn mer ansvar och frihet. Barnen som är åtta och fem år går ibland på egen hand till affären för att handla middagsmat. Utan telefon.
Jag ser tydligt hur denna självständighet påverkar barnen. Att de löser problem själva. Att de kan fråga personalen. Att de får en stark tilltro till sin egen förmåga!
En viktig insikt
När barn alltid kan nå sina föräldrar lär de sig inte att lösa sina problem på egen hand.
Vår ambition att skapa trygghet för barnen jämt och ständigt leder till att barnen blir mer beroende av sina föräldrar än de behöver vara.
Barn som inte lär sig klara av utmaningar tvivlar på sin kompetens, blir oroliga och vågar inte ta för sig i världen.
Idag arbetar jag som nationell samordnare och föreläsare inom Ki-DS.
Vi ser att föräldrar som vågar ge barnen självständighet i takt med barnens ålder ger möjlighet för barnen att växa upp till trygga och modiga individer.