På dagarna jobbar hon med barnspel men hemma lyser paddorna med sin frånvaro. Går det ihop? Familjen har hittat ett upplägg kring skärmar som både eliminerat skärmbråken och förbättrat samtalen, läxläsningen och hela familjens humör.
”Kommer behöva påminna mig själv om att det inte är farligt för barn att känna sig utanför ibland.” säger Patricia Richter, medgrundare till Ki-DS.
Här är hennes egen redogörelse för hon fått det att funka i vardagen.
Familjen Richter
Förälder: Patricia, 39 år.
Yrke: Medgrundare Ki-Ds & Lead på TocaBoca
Barn: Flicka (12 år), pojke (10 år)
Familjeupplägg: Hos pappa varannan helg.
Övrigt: Patricia och dottern har båda ADHD, vilket ger ”lite extra krydda i tillvaron”.
Vårt förhållningssätt
Kortfattat så är jag nog rätt strikt med mina barns skärmregler jmf med andra. Hela syftet är att jag vill att de ska må bra på både kort, men framförallt på lång sikt.
Med vårt förhållningssätt önskar jag att barnen utvecklar:
- Resiliens (mod att anta utmaningar och förmåga att lära sig av motgång)
- Förmåga att bygga sunda relationer
Detta är svårt att utveckla om man spenderar sin tid på att konsumerar andras erfarenheter genom en skärm, istället för att uppleva egna.
😰 Utmaningar
Jag vet att det kommer finnas situationer då de kommer känna sig utanför eller önska att jag var mer tillåtande, och jag vet att det kommer göra ont i mig när det händer.
Jag kommer behöva påminna mig själv om att det inte är farligt för barn att känna sig utanför, att de flesta barn upplever det. Även barn som har smartphones och sociala medier känner sig utanför. Kanske MER? Det är iaf lättare att bli blockad av en vän, uthängd eller mobbad i chattar, om man är där.
Läs också Utmaningarna i ett föräldraskap som går mot strömmen→
Våra skärmregler
1. Innehåll
Kortfattat så styr jag vilket innehåll de har tillgång till på skärmarna. Eftersom det både finns innehåll som är kul men bör begränsas, och innehåll som jag tycker är utvecklande för barnen, har jag delat upp innehåll i två kategorier:
Vanlig skärm
Innehåll med lite mer motstånd. Detta är ofta saker som jag tycker är bra och nyttigt för barnen. T.ex. Lilla Aktuellt, schack och serier på engelska.
Nöjesskärm
Innehåll som avger mer dopamin. Dessa saker gillar barnen och är vad de helst väljer. Jag har godkänt t.ex. TV, film och serier från våra streamingtjänster samt iPad- och Nintendo Switch-spel med begränsade online-funktioner. Just nu spelas det Toca World, Minecraft, Brawl stars, FIFA och SuperMario.
Jag har testat många olika upplägg, men landat i att det är bäst att koncentrera tiden för NÖJESSKÄRM än att strössla ut lite dagligen. Då bäddar man för bråk varje dag och vem orkar det?!
😰 Utmaning: inte alltid ”hänga med i snacket”
Mycket av snacket bland barnens kompisar kretsar kring vad som setts på sociala medier, spel eller innehåll på Youtube. De kommer aldrig helt hänga med i det. Men för att lindra lite brukar jag ibland erbjuda dem att tillsammans kolla in något de är nyfikna på.
De älskar exempelvis IJustWantToBeCool och förut gällde AmongUs. Serien ser harmlös ut då den är tecknad, men innehållet är ganska brutalt.
😰 Utmaning: Roblox
Roblox tog jag nyss bort. Tillät förut de spel jag hade koll på och jag hade också tagit bort chatt-funktionen. Men med tanke på mängden nya spel som väller in i roblex (som görs av privatpersoner utan kontroll) och på alla nya sätt förövare hittar för att få kontakt, så mäktar jag inte hålla i den kontrollen.
2. Tid (och plats)
Tonvikt lördagar
På fredagar blir det en gemensam film- eller tv-kväll i soffan med hela familjen.
För att minimera risk för skärmbråk har vi samlat den stora dosen nöjesskärm till lördagar – då blir det hela fyra timmar. Den tiden är efterlängtad och planerad in i minsta detalj! Det väljs och planeras i förväg, vilket gör att skärmtiden verkligen uppskattas mer än när den fanns varje dag.
Övriga dagar håller vi oss till 30 minuter ”vanlig skärm” – alltså innehåll som enligt mig är lite mer bildande.
Allt sker i vardagsrummet
All skärmtid sker i vardagsrummet, antingen på stor-TV:n eller iPads. Det gör att jag har bra koll på vad som pågår och det blir lätt att sätta sig bredvid och prata om innehållet.
😰 Undantag: längre resor
När vi reser lite längre brukar jag tillåta nöjesskärm en tredjedel av restiden. Det funkar riktigt bra! Jag tror det beror på att barnen själva får planera och fördela tiden.
😰 Utmaning: den ”smarta” ständiga, följeslagaren
På träningar, hos kompisar, på läger, mm har många barn ständigt mobilen uppe. Detta är platser de tagit sig till för att just vara med varandra, ändå är något elller någon annat ständigt närvarande.
😰 Utmaning: Att dra ner på tiden är smärtsamt
Jag har gjort många skärmdetoxer på barnen – dragit ner, släppt efter, börjat om. Det svåra är att minska tiden, inte att hålla den låg. Varje neddragning väcker abstinens – ilska, frustration, motstånd. Men sen blir det lättare. De vänjer sig. Behovet minskar.
3. Kommunikation
Många ger barnen smartphones för att kunna nå dem. Det vill jag också – men jag tror inte trygghet kräver skärm och GPS.
Barnen har inga mobiler
Mina barn har inga mobiler. Efter skolan behöver de vila, inte ständiga chattar. Det skapar bara stress och brus. Skriven kommunikation är dessutom svår att hantera i den här åldern och det blir lätt rörigt och onödigt missförstånd.
Hemtelefonen is back!
Vi har en avskalad iPhone utan appar. Den används för att ringa eller smsa, ibland till mig, ibland till en kompis. Vid behov får de låna den, t.ex. när de ska längre sträckor.
Mer tillit än GPS
Jag tror att den inställningen ger mer lugn i långa loppet. Därför får mina barn gå själva till skolan och till kompisar, utan mobil eller annat. Jag har försökt lägga tid på att prata och öva: Vad gör man om man känner sig otrygg?
Om barnen alltid har GPS så är jag rädd att de ska tänka: ”Mamma och pappa har ändå koll.” Men vad händer när de blir tonåringar och stänger av platstjänsterna? Jag vill att de redan nu får in vanan: ”Jag berättar var jag är” – inte för att de måste, utan för att det är en del av att visa omtanke.
Hör av dig när du är framme
Vi har enkla rutiner: de ringer från kompisen eller så sms:ar föräldern. Samma sak när de ska gå hem.
Lite is i magen – och Schoolsoft
I skolan ser jag i Schoolsoft när de checkat in och ut – med viss fördröjning. När de var yngre ringde jag fritids. Nu litar jag mer på systemet – och på dem.
Hålla i och hålla ut – över tid
Få med familjens övriga vuxna
Det är jättejobbigt och svårt att hålla i detta ensam. Så för att klara av det så har jag pratat mycket med barnens pappa, bonus-mamma och morföräldrar.
För att få riktig bäst effekt av upplägget behövde jag komma överens med barnens pappa. Han var inte lika insatt i ämnet, men då han ”gillar fakta” så skickade jag en hel del artiklar till honom. Jag lyfte även egna observationer gällande barnens humör och beteenden, vilket fick honom att själva reflektera och se problemet.
Lite andra regler hos pappa
Barnens pappa har svårare för att ha koll och ta eventuella strider. Det löste vi med att de helt enkelt inte har varken iPads eller Nintendo Switch på pappa-helgerna, utan där är det TV med familjen som gäller.
Hittat andra föräldrar
Men även hittat ett par andra föräldrar som har ungefär samma hållning. Det är GULD. Att ha dem tar död på varje diskussion där barnens argument är ”Alla andra har” eller ”Alla andra får”. Jag har försökt att få så många som möjligt av de föräldrar jag känner att gå med i Föräldrapakten→